Audrey

Jag behövde vara för mig själv ett tag.

På riktigt. Så där hjärtligt på riktigt. Inte så där cynisktpålåtsatsriktigt. Jag mår illa av bara tanken. På att flera i min närhet har visat sig vara så där cynisktpålåtsatsriktigt. Fast de vet inte om det. Inte än. Och antagligen kommer de aldrig få veta och det bästa av allt. Det skiter jag i. Jag har fullt upp med de som verkligen betyder något. På riktigt på riktigt. De som har förmåga att skala av bit för bit. Att komma nära. Som inte berör eller berörs för stunden utan som lever hud mot hud i alla livets små vidunderliga skeenden. Som inte försvinner när det hettar till utan som har en äkta kraft att stå kvar när det bränner så där lite gott under skinnet.

Jag är känslig. Så där skinnlöst filterlöst tentaklar ut vidöppet känslig. Sådan är jag. Jag fick tidigt veta att jag att jag till och med var överkänslig. Detta ord. Som liksom har genomsyrat hela min varelse med negativitet. För det är tydligen inte okej att vara överkänslig. Sa han som trodde sig veta bättre. Glöm det säger jag. Hellre är jag på tok för sensitiv än att bli som honom och alla andra undersensitiva narcissister som slukar energi från vänliga själar.

Bitterheten har drabbat mig. Så är det. Och det är hatet. Det inre oförlösta hatet. Som bygger murar. Om hatet inte får kika ut.

Jag byggde en igloo.

Nu river jag den.

Och går vidare.

Lite som sammet för själen

Och ett inlägg som inte har någonting med bilden att göra men jag tycker den är så vacker. Som en måltavla. Min måltavla för ikväll. Kvinnan på fotografiet heter Lotta och en gång i tiden hade hon en av Göteborgs finaste vintagebutiker. Drömma hette den. Affären är numera ett minne blott men Lottas fina blogg lever kvar.

Lite som sammet för själen.

Är även allt det fina som kommer och går hos Popitop. Det är så många saker jag aldrig hinner fotografera. Saker som liksom bara flyger förbi. Swiss swiss. Så är de borta. Som om de aldrig existerat. Andra lever kvar och lägger sig till ro. Mjukt där inne. Senast idag sålde jag ett soffbord som redan kurat ihop sig i hjärtat mitt.

Nya bilder på nya fina saker kommer i slutet av veckan.

Tills dess,

all världens kärlek

L

Tystnad

Det var länge sedan jag skrev nu. Det var det. Och i ärlighetens namn är jag dödens trött på alla mina gudinnebilder. Kvinnor uppställda på piedestal. Upphöjda. Utfläkta. Ja kanske inte riktigt så. Fast lite så ändå. Och egentligen pratar jag inte alls om de som visas på bloggen. Utan mer om de som visar sig. Eller inte visar sig. I livet mitt.

Jag är lite ledsen idag. Inte så där stortjutarledsen utan lite mer knölig på insidan. När hjärtat inte är stort och mört och lockande rött utan mer som en gråaktig förkrymt klump. Då väljer jag det äkta. Fast när det äkta visar sig vara det oäkta. Då försvinner jag. Inåt går det och det i en väldig fart. Jag sprutlackerar väggarna röda. Bort med all skit. På med mer färg. Och så musiken. Som spolar rent och jämnar till. Det som gör ont. På en fredag.

Det har kommit in många fina saker i butiken nu och idag har jag ägnat en stor del av dagen

att fotografera allt det fina. Det som gör gott. Kommer till er. På en lördag.

Trä mot trä är vi en

Idag betyder Antony mer än någonsin. Han och Tori och de andra som kämpar. Liksom jag. Liksom du. Och våra vänner. För ett bättre samhälle. Och en bättre människa. Giv mig styrka. Giv mig hopp. Att växa mig starkare än knogarna på mina åldrande händer. Jag behöver dig nu. Du dimmiga sjö i utkanten av världen som en gång var jag. Som en gång var du. Där växer vi till liv. Och blommar ut till små oskyldiga varelser. Så ren blir jag. Så ren blir du. Och tillsammans växer vi oss större. Från mörker till ljus. Bekämpar vi dem som fastnade på vägen. Och satte käppar i hjulen för oss. Som vet vad kärlek är.

Kärleken är

Fina du är liksom the big no no

Jag vaknar till ord. Ord som sätter sin prägel på dagen. Ord som kräver sin utgång. Ord som inte längre är mina. Ord som inte vet vad jag slutar och du börjar. Gud förlåt mig. Jag är en börda för mig själv just nu. Jag kan se det. Och det är helt okej. Så länge jag värnar om den röda tråden. Kan jag skratta bort allt det onda. Det onda gör inte ont längre. Det onda är bara ett tillstånd som försvinner med tid. Jag går igenom vänliga rum och snart är allt sig likt igen.

Men du. Fina du. Kan du se skillnaden på svart och vitt. Eller är allt bara en klibbig gråzon för dig.

Och varje kväll släpper jag taget om det som inte längre är mitt. Och varje morgon vaknar jag i en annan skepnad.

Med nya ord.

Tack Laleh

Om tacksamhet

Respekt. Till alla fantastiska kvinnor. Som tillåter sig att blomma. Respekt till alla män som vattnar vackert. Respekt till mig för att jag är bra. Respekt till han som såg det.

Respekt till alla fina kunder.

Tack.

Röd ros

Jag törstar rött. Och väntar besked som låter vänta på sig. Jag har funnit mitt palats men tvivlar på att det finner mig.

Heliga måndag

Det är en skön rytm just nu. Inom mig gungar det mjukt och behagligt. Och så är jag nöjd med helgens försäljning. Tack alla kunder som kom och skålade med mig. Det regnar här idag. Böljande regn som trippar lätt på skalet. Det är måndagsvila och jag fyller upp och fyller på mitt inre med musik. Under mitt skal är det rosa. En gång var det svart. Men nu är det verkligen rosa. Jag tänker att musiken förstärker de fina färgerna och att utan vackra kulörer så finns det inte så mycket att ge. I mitt jobb ger man. Hela veckan lång lägger jag en bit rosa på någon annans palett. Om jag har tur så blandar sig mitt rosa med någon annans rosa. Men det är bara om jag har tur. För det mesta vandrar kunderna iväg med en bit av min själ. Det är så det är och det är så det måste vara. Och så finns det vänner. Som behöver mitt rosa. Måndagar är med andra ord inte bara en viktig dag för mig utan även för alla andra som kommer i min väg resten av veckan.

Heliga måndag. Idag blandar vi en rosa kompott.

Nu kan du få mig så lätt

Jag tyckte det såg så tomt ut på bloggen. Tomt och rörigt på samma gång. Så här kommer en bild. Och förhoppningsvis lite text om den här själen har något att säga. Jag väntar ivrigt på att få fota lite. Batteriet kokade över och det nya låter vänta på sig i semestertider. Denna väntan. Jag har väntat i 4 år nu och i veckan händer det. Saker som inte alls har med batterier att göra men som känns lika lustfyllt som att fota. Om inte mer. Och den här bilden. Som inte har något med Popitop att göra och lika lite med mig förutom att jag tycker Kim är förbannat het och att spets lockar och vill in. Ikväll smälter jag samman med musik, vin och film. Det är min grej. Att smälta samman. Med det som gott. Nu när jag vet vad gott är. Har jag så mycket att ge. Till hon som kommer med våren.

Klappat och klart

För ännu en semester. I Popitops tecken. Jag vilar fast jag egentligen är trött på vila. Men kroppen värker och säger ifrån. Så det är väl bara att gilla läget. Antar jag. Sol sol älskade sol. Gör dig påmind under 2 långa veckor. Jag tror jag behöver dig nu. Dig och han den där som gör sig osynlig. Poppa upp och poppa in och ta mig långt härifrån. Från asfalt och brus till stilla ro. Vagga varligt och vila vackert. Ta hand om dom som betyder någonting och låt resten tala för tomma väggar. Jag flyr in det som är gott. Nu när jag vet vad gott är. Längtar jag till summan av kaddemumman.

Det är vår tid nu.

Vakum

Jag lapar sol och tänker att jag gjorde rätt som stängde butiken idag. Och hoppas att ni (om det finns några ni) som mot all förmodan svängde förbi Popitop under dagen inte blev allt för besvikna att Popitop var stängt. Det är varmt här. Väldigt varmt. Fläkten i butiken räcker liksom inte till och det är inte roligt att leka affär när kunderna har det gott i solen.

Ikväll blir det fotboll och grill. Och så sörjer vi. Att Göteborgs finaste vintagebutik Drömma går i graven. Det finns inga ord så jag skålar i stället.

En sorgeskål för Lotta!

Påsktider

Jag vilar i hjärtat och tänker att hjärtat har rätt. Hjärtat vill inte pillas på. Inte just nu. Så jag låter hjärtat vila vidare och lägger mig bredvid. Och tar hand om hjärtat mitt. Lite varligare. Lite närmare. Lite mer på riktigt. I sann kärlek. Är vi två. Två vi är. Hjärtat och jag.

Med andra ord. Hjärtebloggen sover gott och affärsbloggen vaknar till liv.

Skärtorsdag 12-16
Långfredag Stängt
Påskafton Stängt
Påskdagen Stängt
Annandag Påsk Stängt

Glad påsk!

Vårkänslor

Datorn kraschade så jag skyndar att skriva innan en ny krasch. Annars är allt ganska soft. Livet alltså. Går sin gilla gång mellan krascherna. Som är rätt så varliga nu för tiden. Tack gode Gud för det. Som låter mig landa mjukt mellan topp och dal. I väntan på ett under eller nåt. Längtan efter vår är starkare än något annat just nu. Det och all tacksamhet över alla vackra själar som vandrat in i mitt liv det senaste året. Fyller mig med lust. Lust för livet. Får mig att våga ta ett steg framåt och göra allt det där som legat i dvala under några månader.

Nytt under solen är att vårklänningarna är på plats i butiken och att Popitop får en ny praktikant under våren. Sabina heter hon och verkar vara en fin liten pärla som ska förgylla butiken på tisdagar.

Utanför butiken letar jag fortfarande lägenhet när jag inte springer på tillställningar eller pyjamaslatarmig.

Och så en sak till. En skojig sak. Nästa fredag, 26/3, bjuder vi in alla som vill komma på vårens första mingel. Men mer om detta i nästa inlägg.

Puss!

Så lätt

Jag tycker den här bilden är så fin. Och lättsam. När allt känns tungt och motigt. Kommer hon till mig. Som en flyktig tanke. Bäddar hon in sig i fluff och rosa skimmer. Och smakar. Men bara när hon får lov. Under tid tassar hon med små fjäderlätta steg. Låter livet passera. Som små små guldkorn. Till dagen. Då vi inte finns mer. Vandrar vi sida. Lätt lätt lätt.

Imorgon och på lördag byts brun kalufs ut mot röd när jag drar på semester. Hon är en ängel. Hon bakom disken. Så var snälla. Själv är jag tillbaka på tisdag.

Ett litet tips. Jordglob typ 20-30-tal anlände till butiken igår. Ett litet fint tips bara.

Fotograf: Louise Svartholm

Vila i tid

Jag tittar mig i spegeln och ser ett jävla ras. Så är det. Jag behöver mer tid. Annars blir det bara geggamoja i det här huvudet. Just nu prioriterar jag bort bloggen. I perioder har skrivandet varit oerhört befriande och själavårdande och lustfyllt. Just nu är det bara en tung börda att bära. Så jag lovar inget. Är inte så säker på att det blir så bra. Det som kommer ut. Och då får det vara. Det är liksom inte min grej att göra något med ett halv hjärta. Och så är det där med vänner. Det finns vänner som behöver mig. I nöd. Jag tänker särskilt på en vän. Som behöver mig nu. Och jag henne.

Jag tror det räcker så för idag.

Fotograf: Audrey Kawasaki

Förvandlingen

Nu är det dags. Nu är det verkligen dags. Turen har kommit till mig. Eller oturen. Beroende på hur man ser det. Jag vill inte. Men jag måste. Så är det. 35 års undvikande är snart till ända. Bara att gilla läget. Jag pratar om att börja träna. Eller åtminstone röra på mig. Lite grann. Det och att äta bättre. Och dricka mer vatten. Ska jag göra.

Jag började dagen med att dricka 2 liter vatten. Det låter som en bra början.

Fotograf: Jeanloup Sieff

En svindlande känsla

Idag har jag rotat både fram och bak. För att finna att jag hade mer grejer på lager än jag trodde. Känns skönt inför imorgon. Det är en ständig stress det där. Att hitta saker. Bra saker. Som folk vill ha. Saker som ser schyssta ut. Och sen ska man veta hur man ska placera dom också. Var sak har sitt ljus. Ofta tar det en stund innan jag hittar rätt belysning till rätt pryl. Det är viktigt det där. Hur man lägger fram varan för kunden. Det och att ändra om i butiken. Jag är dålig på det. För jag hinner aldrig. Det finns liksom tusen saker att göra samtidigt och det är alltid någonting som måste försakas. Idag var ändå en sådan dag när jag kände mig nöjd när jag gick från butiken. Jag hann till och med dammsuga. Tre gånger innan dagen var slut. Snö och heltäckningsmatta. Ingen bra kombination. Vill jag lova.

Och tänk vad skönt det vore att byta ut den där äckliga mattan mot en mycket skönare matta. Som är grön. Grön och doftar gott. Och när jag lägger mig ner och tittar upp så är det som om hela det stora blå liksom faller ner. Över mig. Och lyfter mig.

Opp. Opp.

Fotograf: Lilya Corneli

Lust

Trög morgon varje morgon. Jag är inte bra på det där. Med att komma upp. Det är inte lätt att vara Linda. Åtminstone inte före två. Det är då förvandlingen sker. Om jag har tur. Idag tror jag det är en sådan dag. Det blir liksom lite lättare när solen skiner. Om en liten liten stund förvandlas gårdagens smink till dagens. Nattlinne blir pälsjacka och jag. Jag går från fru till expedit. På ett kick. Riktigt så är det inte men man kan alltid drömma. Om hon på bilden. Som vilar i lust. Som kommer i lust. Som är lust.

Fotografi: Amanda Palmer

Tystnad

Bloggen kom av sig lite grann. Eller snarare. Jag kom av mig. Det var inte meningen. Det bara blev så. Orden har liksom inte velat poppa upp på sistone. Åtminstone inte för allmän beskådan. Och så är det det där med att folk verkar tro att jag är en olycklig själ. Jag är en glad själ. Med mycket sorg. Som måste ventileras. Varje dag. Gör jag inte det så dör jag. Poff. Bara så där. Och inte kommer någon att skriva om det heller. Jag tror jag lämnar ganska få avtryck för omvärlden. Och det är helt okej. Så länge jag har förmåga att spela upp hela mitt register för dom jag verkligen älskar och att ni har förmåga att ta emot det.

Fotografi: Weheartit

Tid för tanke

Jag tog mig en välbehövlig semester. Någonstans långt borta. Vid det där slottet som egentligen inte är något slott. Men jag gillar ordet. Jag sov bort tiden kan man säga. Det händer ofta när jag är ledig. Jag faller lätt till föga. För ro. Just nu känns den här kroppen ohyggligt gammal. Jag kanske borde börja tänka på att fukta mitt yttre lite grann. Tänkte hon och somnade om.

Fotografi: Space For Inspiration