Fina du är liksom the big no no

Jag vaknar till ord. Ord som sätter sin prägel på dagen. Ord som kräver sin utgång. Ord som inte längre är mina. Ord som inte vet vad jag slutar och du börjar. Gud förlåt mig. Jag är en börda för mig själv just nu. Jag kan se det. Och det är helt okej. Så länge jag värnar om den röda tråden. Kan jag skratta bort allt det onda. Det onda gör inte ont längre. Det onda är bara ett tillstånd som försvinner med tid. Jag går igenom vänliga rum och snart är allt sig likt igen.

Men du. Fina du. Kan du se skillnaden på svart och vitt. Eller är allt bara en klibbig gråzon för dig.

Och varje kväll släpper jag taget om det som inte längre är mitt. Och varje morgon vaknar jag i en annan skepnad.

Med nya ord.

Tack Laleh