Det var länge sedan jag skrev nu. Det var det. Och i ärlighetens namn är jag dödens trött på alla mina gudinnebilder. Kvinnor uppställda på piedestal. Upphöjda. Utfläkta. Ja kanske inte riktigt så. Fast lite så ändå. Och egentligen pratar jag inte alls om de som visas på bloggen. Utan mer om de som visar sig. Eller inte visar sig. I livet mitt.
Jag är lite ledsen idag. Inte så där stortjutarledsen utan lite mer knölig på insidan. När hjärtat inte är stort och mört och lockande rött utan mer som en gråaktig förkrymt klump. Då väljer jag det äkta. Fast när det äkta visar sig vara det oäkta. Då försvinner jag. Inåt går det och det i en väldig fart. Jag sprutlackerar väggarna röda. Bort med all skit. På med mer färg. Och så musiken. Som spolar rent och jämnar till. Det som gör ont. På en fredag.
Det har kommit in många fina saker i butiken nu och idag har jag ägnat en stor del av dagen
att fotografera allt det fina. Det som gör gott. Kommer till er. På en lördag.
Vet du, det som inte börjar med piedestal utan med knölighet är det bästa har jag kommit på...
SvaraRaderakramar på dig rara!
SvaraRaderaAnonym, hm, jag förstår nog inte riktigt ditt resonemang men det låter spännande och jag funderar och tänker och försöka vända in och ut på dina ord. Jag lyckas inte så bra. Du får gärna berätta lite mer, om du har lust.
SvaraRaderaLisa, tack för dina rara ord!