Popitop

Fördomsfullt fördomsfri. Inte ett ont ord. Någonsin mera. Han. Colin Firth. Och jag. Vi vandrar hand i hand numera. Ja, kanske inte han med mig men jag med honom. Jag tar tillbaka alla felvända ord som egentligen handlade mer om mig än om honom. Och väljer att se livet. På ett lite nytt sätt.

Veckan som gick. Var lärorik. Filmiska sekvenser som väcker frågor och så några livs levande sekvenser som väcker andra frågor. Om dom andra. Som lämnar en bitter avsmak. Som kommit lika långt men som tycker att de kommit längre. Som pratar om ytliga ytterligheter. Och skrapar man lite på ytan så händer det ingenting. Det är liksom fuktlöst och fruktlöst. Och så väldigt tragiskt. Och jag borde inte fundera så mycket över överklassskit. Överklassskit funderar inte över mig. Överklassskit pratar mest själva och tittar inte i ögonen. De har inte behov av någon sådan som jag. Som hellre belyser de inre kvaliteterna. Kanske för att det inte finns några inre kvaliteter. I en värld där det är viktigare vad man gör än vad man är. Är man enormt imponerad av att jag har en egen butik. Men som människa. Är jag. Ingenting.

Fotografi ur filmen A Single Man. Som försatte mig i chock. Numera är jag både döv och stum. Och väldigt drabbad. I min lilla kokong. Stannar jag ett tag. Och virar in mig i de vackraste bilder.