En studie i mänsklig äkthet

Jag tänker att jag behöver prata. Om det igår. Lite till. Medan jag fantiserar om tåg. Som bara går.

Vi är några stycken som kämpar mot samma mål. Det är vad jag vill tro iallafall. Och så ibland. Slås jag ner. Över hur lite jag egentligen lärt mig. Om mänsklig äkthet. Hur mycket finns det kvar att lära. Hur går man hel ur nya mindre lärorika lärdomar som snarare krymper än expanderar hjärtat. Befria mig från vegetariska köttätare och cynism. Det är inte lätt att fukta det inre barnet när det ständigt dyker upp vuxna som sannerligen inte är i kontakt med något barn.

Det finns en kvinna. Som står i kontakt. Med sitt inre. Samtidigt som hon är en framgångsrik chef. Vi pratar mycket. Hon och jag. Om de inre blixtlåsen som man måste lära sig att dra upp ibland.

Och jag hör. Och jag lär. Och jag blir lika ledsen varje gång jag möter den mänskliga barriären.

Tack Kalle för överskriften och Anna Karenina by Renophoto för fotografi.