Jag väntar på en flicka

som gör de vackraste illustrationer jag någonsin sett. Jag väntar och väntar. Och medan jag väntar dricker jag mitt te och hoppas att jag snart ska bli bättre. A pysslar och lindar in, värmer och attraherar. Och jag undrar vad jag vore utan honom. Egentligen. Men jag tycker inte om att tänka. På omöjligheter. I möjligheternas tid. Jag tycker inte om att vara beroende och sårbar och liten. Men jag lär mig. Att inte behöva vara rädd. När mörkret tränger igenom. Att låta mörker invadera är inte detsamma som att bli uppslukad. Och jag låter inte mig själv lockas av ytterligheter. Utan flyter förnöjt med. Då landar jag lite lättare. Och uppför blir snarare utför. I min karusell.