Ett möte

Jag gillar alla mina kunder, jo jag vill nog påstå det, även den griniga tanten, eller den enerverande damen som vill sälja all tänkbar skit till mig, den långsamma som tar all min tid i anspråk och aldrig köper något, den maniska, den deprimerade, den nonchalanta som tror sig om att vara lite för mer än oss dödliga, alla kvinnor i så där 30+ som tror att den nyfödde kommer dö om inte mamma kommer så fort den lille skriker, män som utsett sig till jazzexperter och alla dom som kommer in och säger jag ska bara titta eller jag vill bara bli lite nostalgisk. Och han som alltid kommer vid fel tidpunkt och aldrig vill gå.

Jag gillar dom för att vi alla är en del av ett medvetet kollektiv, för att jag aldrig vandrat i deras kängor och för att jag undviker att dömma dom som bara är en spegling av mig själv.

Sedan finns det dom som jag tycker om. En del bara lite grann och andra väldigt mycket. Hon som spelar i ett band och har mjuka händer och varma ögon och len röst, hon tycker jag väldigt mycket om. Eller hon som kommit på att hon har en talang hon vill utforska. Hon skulle jag vilja lära känna lite bättre. Och så hon som älskar herrkostymer, hon är en pärla som jag blir glad av.

Och igår dök hon upp. Pärlan.

I rättan tid. När jag var som mest stressad och inte i harmoni och allt det där. Då kom hon och förgyllde sin tid med min. Och så köpte hon en sak. En finfin cykelväska från 50-talet som hon
numera cyklar omkring med på sin fina cykel.

Jag blir alldeles varm inombords av tanken.

Och så er som jag älskar. Som inte behöver beskrivas eller namnges eller någonting. För att det vi har är hemligt och heligt och privat och någonting som bara vi har. Och det finns inga ord och det behövs inga ord. Och när jag skriver om det här så blir jag alldeles pirrig och tårögd. För det är så vackert och så stort och så odödligt och så hjärtskärande.

Och alldeles alldeles underbart.