Audrey

Jag behövde vara för mig själv ett tag.

På riktigt. Så där hjärtligt på riktigt. Inte så där cynisktpålåtsatsriktigt. Jag mår illa av bara tanken. På att flera i min närhet har visat sig vara så där cynisktpålåtsatsriktigt. Fast de vet inte om det. Inte än. Och antagligen kommer de aldrig få veta och det bästa av allt. Det skiter jag i. Jag har fullt upp med de som verkligen betyder något. På riktigt på riktigt. De som har förmåga att skala av bit för bit. Att komma nära. Som inte berör eller berörs för stunden utan som lever hud mot hud i alla livets små vidunderliga skeenden. Som inte försvinner när det hettar till utan som har en äkta kraft att stå kvar när det bränner så där lite gott under skinnet.

Jag är känslig. Så där skinnlöst filterlöst tentaklar ut vidöppet känslig. Sådan är jag. Jag fick tidigt veta att jag att jag till och med var överkänslig. Detta ord. Som liksom har genomsyrat hela min varelse med negativitet. För det är tydligen inte okej att vara överkänslig. Sa han som trodde sig veta bättre. Glöm det säger jag. Hellre är jag på tok för sensitiv än att bli som honom och alla andra undersensitiva narcissister som slukar energi från vänliga själar.

Bitterheten har drabbat mig. Så är det. Och det är hatet. Det inre oförlösta hatet. Som bygger murar. Om hatet inte får kika ut.

Jag byggde en igloo.

Nu river jag den.

Och går vidare.