Att lyssna till havets brus tror jag skulle sitta fint nu. Efter en kväll som den här. När något och någon kom lite för nära. Ett minne dök upp. Ett minne död och begraven. Uppkavlad och uppfläkt. Från de döda. Fast egentligen inte särskilt död utan mer som i koma. Mitt emot satt en man. Som skulle kunna varit jag. Eller du. Eller som du sa bara ett par dagar från där vi befinner oss nu. Så nära fast ändå inte. Ibland vill vi tro att vi är mycket mer än vad vi är. När vi egentligen bara är en liten lort. Som söker och famlar. Det kanske även han gjorde en gång. Sökte och famlade. Och ramlade. Ner. Ner. Ner. Och vad gör det om hundra år. Ingenting. Men idag gör det väldigt mycket. Om jag ska kunna titta mig i spegeln imorgon. Vill jag tro att det betydde något att jag iallafall tänkte hjälpa till innan han hann hjälpa sig själv lite grann. Det är någonting med min förkärlek för äldre alkoliserade män i 60 årsåldern. Som rör vid mitt hjärta.
Fotografi: Bill Brandt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar