Om att sväva

Tankar i kväll. Jag tänker på min förmåga att sväva. Jag har blivit bra på vara närvarande i det jag gör och att njuta i stunden. Det är en bra sak. En nödvändig sak. För mig. Det har inte alltid varit så. Många år, svala stunder. Stunder utan hetta och passion. Nu är jag passionerad i det jag gör. Jag känner en enorm livslust och energi. Jag har en lång historia bakom. Som alla andra. Fast på många sätt svårare. Jag vågar säga så för jag känner så. Men tyngden gör mig inte bitter. Tvärtom. Jag är glad över det svåra. Att det fick komma till mig. Jag är tacksam. För nu kan jag se.

Jag tänker också på de två kvinnor som idag besökte mig i butiken. Var och en för sig utan vetskap om den andra. Olika kvinnor, olika åldrar men med samma tillstånd.

Mani.

Jag har under hela mitt liv levt nära manodepressivitet. Nej, jag är inte manodepressiv men flera människor i min närhet är det.

När jag ser dessa människor. Som svävar, liksom jag. Fast på ett annat sätt. Då tänker jag, varför kan det inte alltid få vara så? Varför måste dessa själar landa så skarpt och långt ner och med en lång väg tillbaka till det vi kallar liv.

Jag hoppas att du svävar nu.

Högt ovan molnen.

Svävar du.