Jag tittar aldrig på tv. Aldrig någonsin. När jag inte tittar på film. Ikväll tittade jag. Och blev berörd. Av äldre mäns visdom. Jag tänkte på min egen pappa. Avbild. Avtryck. Avstamp. Jag tittar på de allt djupare vecken och undrar var de kommer ifrån. Plötsligt var de bara där. Och nu ser jag dom. Överallt. Jag försöker förlika mig med bilden av att bli gammal. Det är svårt att åldras. När man inser att åldern inte alls bara är en siffra. Ingen berättade att det gör ont att bli gammal. Och att inte låta sig förledas av sin egen spegelbild. Är en konst jag måste lära mig leva. Det och rädslan över att somna och aldrig mer vakna. Och att jag kanske inte sa allt det där. Som borde kommit ut. Fast det är jag egentligen minst rädd för. Det som skrämmer och tumlar om mest är avbildens allt svagare konturer. Nu när jag vet att jag är älskad. Av han som vågade erkänna att han inte var där. När jag behövde honom som allra mest.
Fotografi 1 av Camilla Åkrans och fotografi 2 från bloggen Le Love
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar