These eyes they are crying

Jag är faschinerad av hud. Av porer. Som på nära håll bildar ett nät att drömma sig bort i. När jag var liten kunde jag sitta i timtal och titta på dessa spindelnät. Som bildar små figurer. Som har en historia att berätta. Bara för mig. När jag sedan blev vuxen avskydde jag min hud. Plötsligt hade jag fått en massa finnar i ansiktet och jag som trodde att sånt bara drabbar tonåringar. Nu var spindelnätsdrömmar långt borta och jag var väldigt nära livet. Och döden. På samma gång. Nu är jag läkt. På utsidan. På insidan. Nu finns det rum för drömmar. Jag andas. K ä r l e k.